 |
| Foto: Revoltist |
Vart går gränserna? Vilka drar dom och vem avgör om vem är revolutionär eller terrorist?
Är det ändå inte parlamentarikerna och säkerhetspolisen som drar de linjerna? Är det de vi ska rätta oss efter? Ska vi någonsin blir rädda för att bli kallade för terrorister? Är man terrorist för att man använder våld mot personer som har tagit beslut där över 100 personer dödas? Räknas då inte denna person också som terrorist? Räknas jag som aktivist till en av terroristerna?
Det är många frågor, frågor man kanske ställer sig varje dag och kanske frågor man kanske skiter totalt i.
Men ska man behöva ställa sig dessa frågor? För det är ju precis så median och parlamentarikerna ska få dig att känna, att du är störd, sjukt och en fara för samhället. När det egentligen bara är deras positioner som är hotade.
Så då är den viktigaste frågan egentligen, ska du rätta dig efter vad dom säger om dig och dra dig tillbaka eller ska du slå tillbaka och ge vad dom förtjänar istället? Väljer du att dra dig tillbaka, då kan du lika bra lägga av med ditt politiska engagemang om du kallar dig för revolutionär. Men kallar du dig reformist kan du fortsätta som du har gjort, för då har du redan dragit dig tillbaka.
Jag fick en svenskuppgift som handlade om att skriva om en film som har påverkat sitt liv, men då kunde jag inte komma på något. Idag har jag en, kanske den inte förändrade mitt liv, men den öppnade helt klart ögonen för mig och fick mina åsikter att radikaliseras. Filmen jag talar om är The Baader-Meinhof Complex, som handlar om organisationen RAF och 2 juni-rörelsen som även bygger på en sann historia och aktionerna är tagna från verkligenheten.
Det dom gör är att dom bevisar att det går att göra samhälliga förändringar utomparlamentariskt och kompromisslöst mot regeringen. Genom att ge tillbaka för de som fallit offer för dem, de liven som har kostat familjer dyrt för deras beslut. Men de har ett alternativ, att (till skillnad från sina offer) klara sig undan. Att dra tillbaka sina t.ex. arméer från olika länder.
Dom kunde inte bry sig mindre om att de dog eller att deras familj förlorar en familjemedlem precis som männen och kvinnorna i riksdagen inte bryr sig ett skit om de som faller offer för deras beslut.
Ingen dör av att få lite högre skatt, sjukvård som inte är gratis kostar däremot ett liv om man har otur. Men man ska vara väldigt noga med att inga civila offer skadas, vilket var de största felen organisationen begick. Dock gjorde dom en väldigt symbolisk aktion på en tidning där arbetarna skadades, men man nämnde inget om arbetarna, utan bara att yttrandefriheten var hotad, alltså betydde inte arbetarna något då dom inte ens orkade ta upp. Ulrike meinhof beklagar dock att arbetarna fick falla offer (minns inte om något dog, men man kan väl anta att några kom till skada) för detta, vilket inte ens tidningen gjorde.
Efter att ha sett denna film har fått mycket större sympati för dessa “terrorister” och dess aktioner de gjorde. Det handlade inte om att skrämma folket, utan att störta de som bestämde över folket.
Att man går till en demonstration med några tusen personers uppslutning gör ingen skillnad, vet politikerna ens om att folk demonstrerar då och mot vad? Och även om de visste, så skiter väl dom i det. 10000 personer samlas mot att Sverigedemokraterna tågade in 2010, men de förändrar ju inget? Folk demonstrerar mot att sjuka utförsäkras, men det förändrar ju inget. Men skulle man sätta lite press på dessa politiker och kanske få dom att förstå att lite empati skulle inte skada.
Om man som jag önskar ett plattsamhälle utan några klasser, regeringar eller poliser. Så kan man inte gå den pacifistiska-vägen eller den parlamentariska-vägen. För när de väl ser ett hot, då kommer de visa sina riktiga ansikten. De kommer göra allt i deras makt för att behålla makten och svartmåla revolutionärerna, precis dikatorerna i Egypten och Libyen. Svårt att tänka sig nu kanske med våra snälla “folkvalda” politiker, men jag är helt säker på att de skulle visa samma attityd fast på ett finare sett, precis som de målar upp den representativa-demokratin som de finaste vi har. Just för att de är de finaste dom har. För de finaste dom vet, det är att de har makten att förändra världen till deras fördel och att du inte kan göra något åt det.
Jag är säker på att många skulle kalla mig radikal, det har jag inga problem med, jag kallar mig själv radikal. Men ibland behöver man fan vara radikal, för de är precis det parlamentarikerna också är.
/Revoltist
Är det ändå inte parlamentarikerna och säkerhetspolisen som drar de linjerna? Är det de vi ska rätta oss efter? Ska vi någonsin blir rädda för att bli kallade för terrorister? Är man terrorist för att man använder våld mot personer som har tagit beslut där över 100 personer dödas? Räknas då inte denna person också som terrorist? Räknas jag som aktivist till en av terroristerna?
Det är många frågor, frågor man kanske ställer sig varje dag och kanske frågor man kanske skiter totalt i.
Men ska man behöva ställa sig dessa frågor? För det är ju precis så median och parlamentarikerna ska få dig att känna, att du är störd, sjukt och en fara för samhället. När det egentligen bara är deras positioner som är hotade.
Så då är den viktigaste frågan egentligen, ska du rätta dig efter vad dom säger om dig och dra dig tillbaka eller ska du slå tillbaka och ge vad dom förtjänar istället? Väljer du att dra dig tillbaka, då kan du lika bra lägga av med ditt politiska engagemang om du kallar dig för revolutionär. Men kallar du dig reformist kan du fortsätta som du har gjort, för då har du redan dragit dig tillbaka.
Jag fick en svenskuppgift som handlade om att skriva om en film som har påverkat sitt liv, men då kunde jag inte komma på något. Idag har jag en, kanske den inte förändrade mitt liv, men den öppnade helt klart ögonen för mig och fick mina åsikter att radikaliseras. Filmen jag talar om är The Baader-Meinhof Complex, som handlar om organisationen RAF och 2 juni-rörelsen som även bygger på en sann historia och aktionerna är tagna från verkligenheten.
Det dom gör är att dom bevisar att det går att göra samhälliga förändringar utomparlamentariskt och kompromisslöst mot regeringen. Genom att ge tillbaka för de som fallit offer för dem, de liven som har kostat familjer dyrt för deras beslut. Men de har ett alternativ, att (till skillnad från sina offer) klara sig undan. Att dra tillbaka sina t.ex. arméer från olika länder.
Dom kunde inte bry sig mindre om att de dog eller att deras familj förlorar en familjemedlem precis som männen och kvinnorna i riksdagen inte bryr sig ett skit om de som faller offer för deras beslut.
Ingen dör av att få lite högre skatt, sjukvård som inte är gratis kostar däremot ett liv om man har otur. Men man ska vara väldigt noga med att inga civila offer skadas, vilket var de största felen organisationen begick. Dock gjorde dom en väldigt symbolisk aktion på en tidning där arbetarna skadades, men man nämnde inget om arbetarna, utan bara att yttrandefriheten var hotad, alltså betydde inte arbetarna något då dom inte ens orkade ta upp. Ulrike meinhof beklagar dock att arbetarna fick falla offer (minns inte om något dog, men man kan väl anta att några kom till skada) för detta, vilket inte ens tidningen gjorde.
Efter att ha sett denna film har fått mycket större sympati för dessa “terrorister” och dess aktioner de gjorde. Det handlade inte om att skrämma folket, utan att störta de som bestämde över folket.
Att man går till en demonstration med några tusen personers uppslutning gör ingen skillnad, vet politikerna ens om att folk demonstrerar då och mot vad? Och även om de visste, så skiter väl dom i det. 10000 personer samlas mot att Sverigedemokraterna tågade in 2010, men de förändrar ju inget? Folk demonstrerar mot att sjuka utförsäkras, men det förändrar ju inget. Men skulle man sätta lite press på dessa politiker och kanske få dom att förstå att lite empati skulle inte skada.
Om man som jag önskar ett plattsamhälle utan några klasser, regeringar eller poliser. Så kan man inte gå den pacifistiska-vägen eller den parlamentariska-vägen. För när de väl ser ett hot, då kommer de visa sina riktiga ansikten. De kommer göra allt i deras makt för att behålla makten och svartmåla revolutionärerna, precis dikatorerna i Egypten och Libyen. Svårt att tänka sig nu kanske med våra snälla “folkvalda” politiker, men jag är helt säker på att de skulle visa samma attityd fast på ett finare sett, precis som de målar upp den representativa-demokratin som de finaste vi har. Just för att de är de finaste dom har. För de finaste dom vet, det är att de har makten att förändra världen till deras fördel och att du inte kan göra något åt det.
Jag är säker på att många skulle kalla mig radikal, det har jag inga problem med, jag kallar mig själv radikal. Men ibland behöver man fan vara radikal, för de är precis det parlamentarikerna också är.
/Revoltist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar